Kontaktuppgifter  |  Extranet  |  Suomeksi  |  På svenska  | 
Siuntio Sjundeå
Sjundeå - Nyckeln till lyckan!
SIUNTIO SJUNDEÅ
Pienennä kirjasinten kokoaSuurenna kirjasinten kokoa

Aleksis Kivis liv

Finlands nationalförfattare Aleksis Kivi (Aleksis Stenvall) är fostrad i tre socknar. Han föddes i Palojoki i Nurmijärvi socken den 10.10.1834 och tillbringade där sin barndom ända till ca tolv års ålder. Under sin skol- och studietid och även många gånger senare bodde han i Helsingfors. Under sina ferier återvände han dock alltid till sin födelsebygd Palojoki.

Kustsocknen Sjundeå i det svenska Nyland blev författaren Aleksis Kivis hembygd. Där skrev han de flesta av sina dikter och skådespel samt sin roman Sju bröder (Seitsemän veljestä). Kivi bodde åren 1857-58 hos sin äldsta bror Juhani Stenvall på jordbrukslägenheten Purnus, som denne arrenderade nära Sjundeå kyrkoby, på Kvarnby gård 1860-61 och i jaktfogden Karelius stuga 1863. På de här platserna skrev han vid sidan av dikter de första versionerna av sina skådespel Kullervo och Sockenskomakarna (Nummisuutarit), och enligt Juhani Stenvall blev också några avsnitt ur Sju bröder färdiga redan under åren i Purnus. På 1850-talet skrev Kivi flera dikter på svenska, ett språk han behärskade väl. Det första manuskriptet till Sockenskomakarna bar också namnet "Bröllopsdansen på ljungheden". 

Ett permanent hem i Sjundeå fick Aleksis Kivi åren 1864-1871 i Fanjunkars benämnda torp, där Charlotta Lönnqvist (1815-1891) var värdinna. Skvallersjuka och trångsynta människor ansåg det inte vara lämpligt, att en ogift man bodde i samma hus, där det förutom husmor fanns unga flickor i hushållslära – av dem var Kivi förtjust i prästdottern Olga Björkman – samt därtill även någon tjänarinna. Viktigare än denna tidvis förtretliga situation, var dock att Kivi i torpet hade ett eget arbetsrum och arbetsro, han fick mat och kläder, han fick vila och också vara sjuk – han fick ett hem.

Sjundeå jämte grannsocknar erbjöd denne naturälskande författare hänförande landskap som gav inspiration till dikter och naturskildringar – ådalar, mäktiga berg, vidsträckta skogsområden, i vilka Kivi strövade med gevär och jaktväska på axeln. Han hade inga regelbundna inkomster, men lyckades ofta som den skickliga fågelfängare och jägare han var, i hög grad komplettera hemtorpets matförråd. I ett av sina brev berättar han om närmare hundra hönsfåglar som han hösten 1868 fått i sina fällor – orrar, tjädrar, järpar och ripor. Tillsammans med sin vän Johan Manelius var han ofta på fisketurer både vid Tjusträsk nära torpet och Sjundeå å. Under många somrar rodde, fiskade och författade han i skärgården i Sjundeå och bodde då som gäst hos fiskarfamiljen Boström på Svinö.

Sjundeå kunde lika litet som Nurmijärvi erbjuda honom bibliotek, teaterföreställningar, universitetsföreläsningar, konserter eller diskussioner med kulturintresserade vänner. Detta fanns endast i Helsingfors. Dit reste han också ofta och bodde där i månader, men bristen på ekonomiska tillgångar tvingade honom att återvända till Sjundeå. För hans litterära verksamhet verkade det vara enbart en fördel, att han bodde långt från Helsingfors och långt från Nurmijärvi med dess allmoge och dialekt. Saknaden gav hans rika fantasi den näring, som via gåsfjäderpennan sattes till pappers och därmed tillfördes Finlands litteratur. Som känt fann han också i Sjundeå många förebilder till personer och landskap i sina verk.

Ortsborna i Sjundeå och Nurmijärvi, där man värdesatte traditionellt jordbruksarbete förhöll sig i allmänhet ringaktande till Kivis författarskap. Detta gjorde honom allt ensammare. Han hamnade mellan två världar. Han var ett allmogens barn och mycket fäst vid de människor, som tillhörde hans egen samhällsklass. Bland dem fann han personligheter som saknade motstycke, men han hade också en diktares själ och den skolade människans världsbild. Även om det berikade fantasivärlden i hans författande, var det kanske orsaken till att han inte hade någon egen familj, vilket han ibland med saknad talade om. Ett ständigt hinder för honom var att han saknade en fast tjänst och därmed också regelbundna inkomster. Föräldrarna till hans förälskelser godkände inte heller honom som svärsonskandidat. Någon enstöring var han inte, utan hade talrika vänner i alla sina hemsocknar.

Både Sjundeå och Helsingfors var svenska orter och Kivi talade också i sitt dagliga umgänge svenska. Fastän han opponerade sig mot svenska språkets maktställning var det honom synnerligen bekant. Han hade öra för det sköna i svenskan – han läste ju Shakespears verk, Stagnelius dikter och nästan alla sina övriga böcker på svenska, eftersom man inte kunde få dem på finska.

Kivi satt inte och väntade på att det finska skriftspråket skulle utvecklas utan skapade i sina verk ett egenartat och rikt språk med hjälp av den dialekt som förekom i hans hemtrakt. Romanen Sju bröder har hittills tryckts i över 1,2 miljoner exemplar och den är översatt till 27 språk ; av Sockenskomakarna, Förlovningen (Kihlaus) och Kivis övriga skådespel ser man alltjämt på teatrarna nya uppsättningar. Många av Kivis dikter – de mest kända är Onnelliset, Söndag (Sunnuntai), Mitt hjärtas visa (Sydämeni laulu) och Timos visa (Timon laulu oravalle) har tonsatts och är älskade av hela folket.


Esko Rahikainen
Helsingfors universitet

Översättning till svenska: Berit Holm